Yoga och livet

När vi skulle flytta till Kiruna igen så gav jag Rikard förslaget att vi skulle flytta till en trea som kom ut. Han såg det som en eventuell lösning tills vi hittade något annat och jag såg det som en bra plats att bo på. Det var en bra trea det hade lätt rymts en säng i vardagsrummet och vi hade haft en dörr så vi hade kunnat stänga. Jag längtar efter det enkla, efter mindre saker runt mig, att kunna få mer tid för familjen och bara vara. Att behoven kan se så olika ut? Vad man vill. Hade lätt kunnat bli hemmafru nu under dom här åren när barnen är små och vara en fotbollsmamma. Eller handbollsmamma. Vad nu barnen vill göra. Dom är bara små nu. Men jag älskar verkligen mitt jobb, och livet med hus och annat kostar så hemmafru får jag vara ett annat liv. Kanske det är därför jag längtat så efter en stuga? Något litet, något som är vårt och hemma, var pulsen går ner och det inte finns en massa onödiga prylar och måsten. Att få vara med familj och vänner, få gräva lite i gården. Några som jag inspireras av är minimalisterna, dom har instagram och en blogg, och förstå livet när dom hade två barn och bodde i en tvåa. Så enkelt, så fritt. Kolla gärna, kanske det kan vara lika spännande för dig? Har mer och mer dom senaste fem åren bantat ner väldigt mycket på saker och för varje gång så känns det som en otrolig lättnad. Så skönt! 

Men något jag inte kan få nog mycket av är blommor, sån glädje! Fick ett par att plantera av min kära syster, dom kommer få så vackra lila blommor. Men det är så, tänker jag, att leva ett liv som minimalist att verkligen bara ha det man vill ha, som man använder, får glädje av och som faktiskt berikar ens liv istället för att ta energi. 

Den här fantastiska människan som jag fått den stora glädjen att få ha som syster ❤️ hon som kan få alla mina känslor att träda fram, lika mycket som skratt och glädje som frustration och ledsamhet, men det är väll så att alla känslor behövs, och kanske därför vi är så otroligt starka i våran relation? Idag är det hennes födelsedag, och för varje år som gått har jag fått följa delar av hennes liv och sett hur hon har blivit den hon är idag. Vilket jag är otroligt tacksam för. Det skiljer 6 år mellan oss och jag har alltid varit väldigt rädd om henne. Och få se henne som den ödmjuka glädjespridare hon är idag värmer i hjärtat. Hon är ingen lillfia nå mer, och jag inser att jag inte längre behöver skydda henne från allt ont. Fast jag så gärna hade velat det. Det jag vill säga helt enkelt är gud vad jag älskar den här människan! ❤️